Hela veckan har samma fråga studsat som ett eko i mitt huvud. "Kommer han göra det?". Å ena sidan verkade det alldeles för bra för att vara sant, å andra sidan fanns det nästan inget annat alternativ. Allt annat hade varit lite av ett antiklimax - vilket säger en hel j*vla del om hur kräsna både jag och många med mig har blivit.
Sista två låtarna innan han annonserade ut det officiellt dunkade mitt hjärta så snabbt att jag på riktigt var rädd att det skulle ge upp av utmattning. Sen kom den förlösande meningen - "tonight we're gonna play the Born in the USA record for you, from start to finish" - och ett totalt lyckorus spred sig genom kroppen.
På mitt pojkrum hemma hos pappa hade jag en gammal LP-spelare när jag växte upp (ja, den är faktiskt det enda som fortfarande står kvar på samma plats i det rummet). Under den stod kanske ett hundratal skivor som jag då och då brukade kolla igenom när jag som tonåring började utforska mitt musikintresse allt mer. Det slutade nästan alltid på samma sätt, med att jag lät nålen falla ner på den där skivan med Bruce i blåjeans och en röd kepa i bakfickan. Skivan som mamma och pappa lyssnade så mycket på när jag var i lära-mig-gå-åldern att jag sjöng på titelspåret när mina jämnåriga kompisar fick lära sig imse vimse spindel.
Jag har antagligen lyssnat på det där albumet fler gånger än på något annat album, jag har så länge jag kan minnas rankat det som det mest fulländade musikaliska mästerverk som någonsin gjorts och jag kan så gott som varenda textrad i sömnen. Men aldrig nånsin har det låtit lika bra som igår kväll, framfört av ett energiskt E-street Band på en scen tio meter framför mig.
Trippeln I'm on Fire, No Surrender och Bobby Jean var en känslomässig bergochdalbana som aldrig ville ta slut, framförda med sån intensitet och närvaro att jag tror varenda människa i lokalen blev lite kär i musiken. Och avslutande My Hometown, som nuförtiden får räknas in bland de verkliga rariteterna i livesammanhang, kommer högt upp på listan över de bästa live-stunderna i mitt liv.
Precis som förra veckan kom resten av konserten helt i skymundan av album-framförandet och det blev lite av en standardavslutning med ganska bra låtar men utan något hallelujah-moment. Jag hade t.ex. gärna sett något fint ballad-epos med mer utrymme för Roys piano i extranumren, som The River, Point Blank eller Racing in the Street. Det hade blivit magiska tio minuter, men i det stora hela spelar det mindre roll när jag fått ett magiskt minne för livet.
Kommentera