Det har gatt nio ar sedan forra gangen. NIO langa ar. Minus fyra dagar (lokal tid och min tid, fem dagar svensk tid). Den gangen satt jag sjalv i vardagsrummet hemma hos mormor och sag Solskjaer styra in bollen i 93:e minuten. Imorse stallde jag klockan pa 0430 och sag matchen tillsammans med 5-10 andra backpackers i den kyliga Queenslandmorgonen.
Forsta halvleken kandes nastan for bra for att vara sann. United dominerade pa varenda position och jag kande aldrig ens det dar narvosa pirret i magen. Anda drojde det flera sekunder innan jag fattade att Ronaldos nick verkligen var innanfor stolpen. Antligen slut pa tjatet om att han inte kan gora mal pa Chelsea.
Det skulle ha varit atminstone ett mal till, men Cech gjorde tva fenomenala raddningar pa Tevez och Hargreaves dubbelchans och holl matchen levande. Istallet for 2-0 bjod Ferdinand Chelsea pa en gratischans och det ska man inte gora nar spelare som Lampard ar pa planen. Ett skitmal som de inte fortjanade, men likval ett mal lika mycket vart som Ronaldos.
Andra halvlek var inte i narheten av lika rolig. Chelsea spelade upp sej och det kandes som de hade en liten fordel. Vi fick t.o.m. se Drogba skjuta i stolpen (det enda bra han gjorde i matchen).
Drogba gjorde mej ratt lycklig lite senare, med nagra minuter kvar av forlangningen. Nar Lampard skjutit i ribban och Terry raddat Giggs skott pa mallinjen lutade allt mot straffar och da fick Chelseastjarnan for sej att han skulle bitchslappa Vidic. Vips, sa var en av Chelseas givna straffskyttar borta.
Jag tycker normalt sett om att kolla pa straffar, det ar ratt underhallande. Om matchen inte betyder sa mycket vill saga. Idag hatade jag straffarna. Jag kunde inte sitta ner pa hela tiden for jag var sa nervos. Nar Ronaldo. RONALDO av alla spelare! missade sin straff trodde jag att det var kort. Men Terry ville annorlunda och ramlade nar han skulle sla sin straff. Underbart.
Da visste jag att matchen var vunnen och nar det var dags for Anelka att sla sin straff vart jag inte ens sarskilt forvanad att han missade.
Nio ar ar en lang tid, jag hoppas det inte drojer sa lange igen.
Forsta halvleken kandes nastan for bra for att vara sann. United dominerade pa varenda position och jag kande aldrig ens det dar narvosa pirret i magen. Anda drojde det flera sekunder innan jag fattade att Ronaldos nick verkligen var innanfor stolpen. Antligen slut pa tjatet om att han inte kan gora mal pa Chelsea.
Det skulle ha varit atminstone ett mal till, men Cech gjorde tva fenomenala raddningar pa Tevez och Hargreaves dubbelchans och holl matchen levande. Istallet for 2-0 bjod Ferdinand Chelsea pa en gratischans och det ska man inte gora nar spelare som Lampard ar pa planen. Ett skitmal som de inte fortjanade, men likval ett mal lika mycket vart som Ronaldos.
Andra halvlek var inte i narheten av lika rolig. Chelsea spelade upp sej och det kandes som de hade en liten fordel. Vi fick t.o.m. se Drogba skjuta i stolpen (det enda bra han gjorde i matchen).
Drogba gjorde mej ratt lycklig lite senare, med nagra minuter kvar av forlangningen. Nar Lampard skjutit i ribban och Terry raddat Giggs skott pa mallinjen lutade allt mot straffar och da fick Chelseastjarnan for sej att han skulle bitchslappa Vidic. Vips, sa var en av Chelseas givna straffskyttar borta.
Jag tycker normalt sett om att kolla pa straffar, det ar ratt underhallande. Om matchen inte betyder sa mycket vill saga. Idag hatade jag straffarna. Jag kunde inte sitta ner pa hela tiden for jag var sa nervos. Nar Ronaldo. RONALDO av alla spelare! missade sin straff trodde jag att det var kort. Men Terry ville annorlunda och ramlade nar han skulle sla sin straff. Underbart.
Da visste jag att matchen var vunnen och nar det var dags for Anelka att sla sin straff vart jag inte ens sarskilt forvanad att han missade.
Nio ar ar en lang tid, jag hoppas det inte drojer sa lange igen.
