Efter en lång resa och några timmar på stan för att inte somna är jag egentligen alldeles för trött för att göra det här nu, men det känns som jag måste om det ska bli av alls.
Klassåterträff i lördags var det alltså. Surrealistiskt och självklart på samma gång. En helkväll med dem man umgicks med när det fortfarande gick att räkna åldern på fingrarna och man slets konstant mellan att det kändes som det var alldeles nyligen vi sprang runt och lekte på skolgården och den nuvarande verkligheten där så gott som alla antingen skaffat sej en utbildning eller en egen familj sen senast man sågs. Några timmar med nostalgi när den är som bäst. Varken mer eller mindre.
Hela grejen är förstås häftig men vissa höjdpunkter förtjänar att lyftas fram lite mer än andra. På avdelningen roliga återseenden var det nog att träffa Carl igen som var allra roligast. Under några år på låg- och mellanstadiet var vi tillsammans varje dag både på och utanför skolan, vi hade t.o.m. ett gemensamt popband med stora framtidsdrömmar när vi var åtta. Vi gled ifrån varann alltmer under högstadiet och sen vi slutade nian och han flyttade har jag inte hört ett ljud från honom och har aldrig haft den minsta aning om vad som hänt med honom. Så där infriades en av sakerna som den här typen av återträffar faktiskt är till för. Det finns fler som jag helt tappat kontakten med men när det gäller de flesta andra har jag stött på dem nånstans på vägen eller åtminstone hört nån berätta vad de gjort nån gång under tiden så de återseendena når inte riktigt samma extrema nivå.
En annan höjdpunkt var att jag fick veta att Fröken Hildur fortfarande lever. Ni vet säkert inte vem hon är så jag ska berätta; När jag gick på lågstadiet i början av 90-talet hade vi en hjälpfröken som med råge passerat pensionsåldern redan då. Varje morgon klockan nio kom hon in i klassrummet och hela klassen fick på bästa 30-talsmanér ställa oss i givakt på högersidan av våra bänkar och unisont säga ”god morgon fröken Hildur”. Disciplin kallas det. I 10-15 år har jag levt i övertygelsen att hon knappast kan vara i livet längre men enligt vittnesmål levde hon åtminstone för mindre än en vecka sen. Hur gammal hon verkligen är idag står oklart men en kvalificerad gissning är att hon snart är en 120-taggare.
Den tredje höjdpunkten har ingenting att göra med klassåterträffen överhuvudtaget utan är bara en ren självförtroendeboost. När vi varit ett tag på den rejält underbefolkade klubben Underbar (en bar i en källare, mycket fyndigt namn) kom det fram en blond tjej i 20-årsåldern som jag aldrig sett förut (en av få tjejer där som inte var del av vårt sällskap för övrigt) och tog tag i mej och sa ungefär ”jag är på väg härifrån men jag måste bara säga en sak, du är det finaste jag nånsin sett”. Jag blev väldigt generad, sa ”tack” och presenterade mej lite artigt innan hon gick. Nyklippt hår, en ny skjorta och lite solbränna kan göra underverk i en stad utan klädutbud och är insnöad sex månader om året..
Nu är jag tillbaks i verkligheten och solen i Spanien och det känns också rätt bra.
