Sen jag först började blogga för en himla massa år sedan har det aldrig gått så långt utan att jag skrivit ett inlägg som nu. Jag hade visserligen ett uppehåll från den här bloggen i ett helt år en gång, men då hade jag en annan aktiv blogg istället. Även under så kallade bloggsvackor har jag försökt göra åtminstone ett inlägg per månad, men nu har det gått nästan ett halvår utan ett enda livstecken här. Och det är inte bara här. Jag har märkt lite av samma fenomen på både på Facebook och Instagram, jag gör nästan inga online-avtryck alls längre.
Det kanske är så nutidens 30-årskris ser ut. En famlande och osäker Internetidentitet. Jag vet helt enkelt inte vad som är värt att uppdatera världen om längre.
Det går inte att skriva om hur många fotbollsmatcher, resor, fester eller konserter som helst. Det känns meningslöst att skriva om sin bostadssituation när man bott in sig. Och vad somliga än verkar tro - det går inte ens att visa vad man ätit till lunch i all evighet.
Allt blir helt enkelt slentrian till slut. Upprepning. Skrivandet i sig också.
Jag har svårt att bestämma mig om det är en bra grej eller en dålig grej, det är mer ett faktum. Alla de saker jag en gång var allra mest ivrig att få ner i text har jag till slut gjort så många gånger att de nu passerar utan att påverka en enda nerv i mina fingrar. Det tog ganska exakt 30 år.
Det slår mig hur viktigt det är att ta vara på allt första gången, även sånt du räknar med att göra om 1000 gånger, för det kommer aldrig att kännas nytt igen. Det kanske är dags att hitta nya intressen.
