Förra helgen gick den tredje Holm Henning & Partners-resan av stapeln och som vanligt var resmålet lika hemligt som en nobelmiddagsmeny. Men med hjälp av några mer eller mindre långsökta ledtrådar lyckades vi chansa oss fram till att det var Polen som gällde och några dagar innan avfärd stod det utom rimligt tvivel att det var Krakow som var destinationen.
Efter att både ha varit med på de tidigare HHP-resorna till Alperna och Sicilien och besökt Krakow förut kände jag att jag hade ganska bra koll på vad som väntade, och i efterhand kan jag bara konstatera att förväntningarna infriades. På gott och..ja.. bara gott egentligen. Förutom lite trötthet.
Det var långa dagar, givande diskussioner, intressanta utfykter, ett mysigt gammalt centrum, god mat, ett jämnt flöde av dryck och nätter som var så sena att de blev tidiga. Förutom detaljer om de nattliga äventyren som med fördel hålls utanför bloggen tror jag att jag pratar för alla när jag säger att det mest påtagliga och bestående minnet kommer vara besöket vid Auschwitz.
Eftersom jag var där redan för två år sedan var mina känslor inför besöket lite splittrade. Jag tycker verkligen att det borde vara en skyldighet att åka dit en gång i sitt liv, men jag tycker inte att nån ska behöva göra det flera gånger. Att vara där är speciellt. Det är obehagligt på så många nivåer att det är svårt att greppa.
Koncentrationslägret Auschwitz är delvis obehagligt för alla bilder och kvarlämnade ägodelar som samlats ihop och för hur systematiskt och kalkylerat allt var, men det är också obehagligt för att husen där så mycket grymt har skett ser så normala ut.
Förintelselägret Birkenau ett par kilometer bort är nånting helt annat. Det är där man förstår storleken på hela apparaten. Det går att läsa i hur många böcker som helst att över en miljon människor avrättades där, men det är först när man står där som det går att greppa vad såna siffror faktiskt betyder.
Den stora skillnaden mellan första och andra besöket då? Det är ungefär som att se samma skräckfilm två gånger. Första gången var det chocken i varje nytt rum som var det värsta, men andra gången var ångesten över att veta vad som väntade i bussen dit värre.
Med utvecklingen vi ser på flera håll i världen och Europa just nu kan de flesta av oss behöva en uppfräschning av minnet och påminnas om vilka fruktansvärda saker vår världsdel varit skådeplats för det senaste århundradet. Om vi ska slippa återuppleva historien får vi aldrig glömma den.
Kommentera