Förra helgen var jag på ett efterlängtat återbesök "hemma" i Barcelona. Gaudi-sightseeing, fest vid Port Olimpic och på Opium, shopping vid Mare Magnum, lite mer sightseeing, barrunda i Gotico. Ett klassiskt tredagarsschema när förstagångsbesökare både ska få se det man "måste" se och hinna med några av mina lite mer dolda favoriter. Väl spenderade dagar och nätter och jag gillar ju att få bestämma schemat.
Slutmålet var ändå Camp Nou. En halv dag för att snedda en halv mil genom Eixample, ett par pauser och Estrella på plastglas på ett sånt där typiskt spanskt kvartershak utanför den stora betongkolossen. Jag vet inte hur många gånger jag varit där utanför, men inne på arenan har jag varit ett tiotal, och den slutar aldrig vara precis så mäktig som den är den allra första gången.
Men det var längesen jag såg en Barca-match på plats. Senast gjorde Zlatan mål. För hemmalaget. Det är längesen. Och när vi bestämde oss för att åka på fotbollsresa just den här helgen var vi först inne på att se Zlatan i Paris, men oj vad rätt vi gjorde som åkte till Barcelona istället. Z spenderade hela matchen på läktaren och det slutde 0-0, medan vi fick se en MSN-show som inte ens tv-spel kan mäta sig med.
Säsongen 08-09 såg jag tre av Barcas matcher på plats och de vann aldrig med mindre än fem mål. Det var sanslöst och nånting helt nytt. Att vinna så stort hade fortfarande en wow-faktor över sig även i Spanien och matcherna som var avgjorda i halvtid handlade sen bara om att spela av tid. Men det här var nånting mer. 6-1 i en match där Messi, Suarez, Neymar och Iniesta lekte fotboll från början till slut. Allt gick snabbt, allt gjordes rätt, allt var utomjordiskt enkelt och alla mål var sådär lite onödigt snygga. Och så straffen.
Guidetti slog in 1-1 på straff rakt nedanför oss och med svenska ögon var det lite kul, men jag pratar om den andra straffen. Messi som passar istället för att skjuta, en grundlurad och knäckt målvakt, en hattricksäkrande Suarez som rullar in bollen i öppet mål. Det är fotbollskonst på så enkel och så hög nivå det går att komma.
Jag är nästan beredd att degradera Zlatans presentation i Barcatröjan sommaren 2009 till mitt näst största ögonblick på Camp Nou.
Kommentera