Vi fixade det! 9 långa mil på skidor, den mest klassiska av svenska kraftprövningar. 10:46:11 är verkligen ingen tid att skryta om, men vårt mål var att inte hamna bland dem som tvingades bryta - eller ännu värre dem som inte ens kom till start - och vi klarade det! Både jag och pappa, större delen av loppet tillsammans.
15 800 var anmälda. Drygt 1000 kom aldrig till start och så mycket som ytterligare 3000 tvingades bryta under loppets gång. Några sådana funderingar hade vi aldrig, vi hade bestämt oss för att klara oss igenom banan och vi hade bra marginal till repen skulle dras vid kontrollerna efter vägen. Men det var tungt. Första halvan såg vi inte skymten av några spår och andra halvan var det "sockersnö" som gav så mycket motstånd att man tvingades staka för att inte stanna i lätta nedförsbackar.
Halv fem på morgonen började vi köa till starten, en timme innan vi släpptes in på startområdet. Det var det värt. Vi hamnade allra längt fram längst ut till vänster i vårt startled och hann sen gå iväg och äta frukost i lugn och ro. Det tog förstås en hel del tid att ta sig upp för den första backen, men jag hade nog förväntat mig att den skulle vara ännu värre och att det skulle vara ännu mer kaos där. Ganska snabbt efter den åkte pappa ifrån mig, när han trodde att jag låg före och tänkte sprinta ikapp. Vid Mångsbodarna var han hela åtta minuter före men några kilometer senare kom jag ifatt när han höll på att valla om skidorna. Efter det höll vi ihop resten av loppet.
Jag hade förväntat mig att myrerna i början skulle vara ganska trevlig åkning, men så blev det inte alls. Bristen på spår och det ojämna underlaget gjorde att man större delen av tiden åkte med skidorna dubbelt så brett isär som vanligt, och jag tror det var fler som ramlade där på flacken än i de fruktade nedförsbackarna efter Evertsberg.
I Evertsberg vallade vi om skidorna igen och efter det hade vi så bra fäste att det gick att gå med raka skidor i uppförsbackarna resten av loppet. Vi avancerade i fältet varenda gång det lutade lite uppför och tappade samma placeringar gång på gång av att vi hade extra servicestationer som vi stannade vid. När vi körde om samma personer för tredje och fjärde gången började jag känna igen en del.
Vi kunde garanterat ha putsat till både tid och placering en del (bl.a. tyckte pappa att det var en bra idé att ta en kisspaus ett par kilometer före mål för att det kunde dröja ett tag innan vi hittade någon toalett efter målgången) men valde att göra allt i ett behagligt tempo och tvekade aldrig att stanna en extra gång om det behövdes. Ett upplägg som gjorde att det gick att njuta även av den sista milen och med några kilometer kvar var det nästan tråkigt att det snart skulle vara slut.
Förutom själva loppet var hela arrangemanget runtomkring extremt imponerande, med hur bra allt flöt på trots att det var så mycket folk inblandade. Vi behövde varken köa eller vänta en enda gång efter loppet för att få tillbaka våra grejer, duscha, äta och komma ombord på bussen.
Jag har alltid tyckt att man som dalmas "borde åka Vasaloppet en gång i sitt liv", och nu kan ingen någonsin ta ifrån mig att jag på drygt två månader gick från att knappt veta hur man står på ett par skidor till att bli en av dem som faktiskt har fullbordat den här gigantiska utmaningen. Dessutom under förutsättningar som beskrivs som de svåraste någonsin.
Att jag har gjort hela den här resan tillsammans med pappa förhöjer förstås "minne-för-livet-känslan" ytterligare, och jag är både stolt och nöjd över att ha klarat det! Även om jag förlorade spurten.
Kommentera