Across The Universe

När jag senast satt och läste en bok en hel lördagskväll? Det var nog på högstadiet nån gång, när man varken fick eller hade anledning att vara ute särskilt sent och när man inte hade någon laptop att lägga sin tid vid.

Men Jag är Zlatan är inte vilken bok som helst. Den är inte bara en biografi av den största stjärnan i modern svensk fotbollshistoria, den är en skildring av utanförskap, om att ta sig från ingenting till allt, en framgångssaga nästan för bra för att vara sann. Den är storyn som visar att även en fattig förortsgrabb med invandrarbakgrund kan bli någon, oavsett hur många som motarbetar honom på vägen. 

Den berättar utlämnande om systrar som brutit med familjen, om en alkoholiserad far och tomma kylskåp, den beskriver en frustrerad liten kille som blev bäst i stan på att sno cyklar och som fuskade sig förbi vissa passager på löprundorna för att vara piggast där det var som viktigast - där det fanns tjejer att impa på. Den innehåller värmande historier om familjens betydelse, hur en av de största stunderna i en extremt framgångsrik karriär var första gången pappan äntligen kom och tittade på en träning och hur han försökte spela tuff och oberörd. Den drar till och med upp en anekdot från det här snöovädret, som jag minns så väl.   

Om alla skulle läsa den här boken tror jag uppriktigt att Sverige skulle bli ett lite bättre land, om inte annat för att SD skulle få lite färre röster i nästa val.  

Men nu hinner jag inte skriva mer, jag har en bok att läsa. 

 

Hemma igen efter min lilla shopingtur, och resultatet? 4 av 5. Musikaffären var stängd idag så något gitarrställ fick jag inte. Kanske får komplettera med det imorgon istället. Och hur klarade jag mig tidsmässigt då? Jodå, om man räknar bort de 40 minuter jag tappade på att prata i telefon istälet för att shoppa så tror jag nästan jag klarade tvåtimmarsmålet. Inte dåligt jobbat alls.

Så är vi där. Nytt år igen. Jag vet att det är den 2 januari redan men min lokala pizzeria hade stängt igår så det är först idag jag känner mig levande igen efter ett hårt nyårsfirande. Jag insåg igår när jag satt helt förstörd i soffan att jag inte ens minns senast jag var ute en hel natt, det kan mycket väl vara så att det inte hänt på hela hösten. Väldigt konstigt isåfall.

En vecka i Dalarna är snart över. Imorgon bär det av ned till Stockholm igen för att fira in det nya året. Ska bli härligt.

Det har varit väldigt skönt att vara hemma ett tag ändå, framförallt att få träffa familjerna litegrann, det händer alldeles för sällan. Jonna har sagt att jag får vara borta max fem veckor i sträck i fortsättningen och att jag sen måste vara hemma i fyra dagar. Vi får väl se hur det går.

En kort julhelg har ju hunnit passera medans jag varit här uppe också och den var väl som jular är mest. Julbord, Kalle, Tomte. En lite nygammal grej som gjorde comeback efter närmare 20 år var att vi hann fira jul både hos mamma och hos pappa på självaste julafton.

Julklapparna som jag tidigare beskrivit min oro inför att både ge och få blev på det stora hela över förväntan åt båda håll, men jag hade svårt att dölja chocktillståndet jag hamnade i när jag insåg att jag inte skulle få Zlatan-boken, den mest självklara julklappen till mig det här årtusendet.

Förra gången tog det fem månader för mig att komma tillbaks upp hit, vi får väl hoppas att det inte behöver ta fullt lika lång tid den här gången.

Kanske är dags att föra in lite kommunistdiktatur i bloggen? Inte för att jag har särskilt mycket till övers för varken kommunism eller diktaturer men Nordkoreas nyligen avlidne ledare Kim Jong-Il och hans familj är ju onekligen ganska fascinerande.

Jag hintade lite om det igår och nu är det bekräftat - New York City, we meet again!

Fem år sen senast. Fem år av svår längtan, av saknad. Men den 11 februari (inte helt slumpmässigt dagen innan Annica 50-årsdag) är jag tillbaks.

Jag ska bo bara några meter ifrån det här (om ni känner igen bilden kan ni ju scrolla till toppen av bloggen så kanske ni kommer på var ni sett den):



Tillsammans med de här:



Det kommer att bli, som man säger, U N D E R B A R T !

Jag längtar så mycket att jag dör litegrann.

Visst finns det en hel del saker jag gillar med julen. Att samlas framför TV:n och se på Kalle klockan tre är trevligt, alla tända ljus är mysigt, att få äta mormors fantastiska munkar är gott men framförallt är det årets bästa tillfälle att få träffa släkt och familj.

Sen var det det här med julklapparna. Det är helt och hållet deras fel att min helhetsbild av julen är ganska brokig. Får man använda ordet "hat" när man pratar om så helt och hållet godhjärtade fenomen som att ge saker till varandra?

Två dagar i sträck har jag sprungit och letat julklappar nu och resultatet har varit bedrövligt, för att använda ett milt uttryck. Inte en enda julklapp inhandlad, inte den minsta lilla inspiration om vad jag kan handla har det gett.

Jag har köpt ett diskställ, en ljuslykta och massor med värmeljus. Saker jag behövde till mej själv och saker som passar in hos mej. Jag har varit nära att köpa en dammsugare och jag har varit sugen på att köpa ett par snygga byxor. Men några julklappar? Nej, inte ens nära.

Hela fenomenet med att köpa julklappar med nån typ av överraskningsfaktor har ju ett stort problem, nämligen att man tvingar på nån annan sin egen smak alternativt den smak man tror att en person har och som ofta inte alls stämmer in med verkligheten eftersom människor och människors situation hela tiden förändras.

Själv är jag helt hopplös att köpa presenter till. Jag kan inte önska mej nån typ av heminredning, möbler, tavlor, sängkläder, vad som helst som syns i hemmet för då står jag helt plötsligt där med nån pryl som varken passar in i färg eller design med nånting annat jag äger men som jag ändå måste ha framme bara för att jag fått det. Jag kan ännu mindre önska mej kläder, för då fylls den redan överfulla garderoben snabbt med sånt som är för stort, för smått, har fel passform eller är fyllt med mönster och tryck som jag inte alls gillar.

Jag önskar mej två saker i år, boken om Zlatan och ett gitarrställ, båda saker som jag helst hade viljat gått och köpt själv för en månad sen men som jag väntat med bara för att kunna önska mej nånting. Sen inser jag ju själv att risken är rätt överhängande att jag antingen kommer att få tre exemplar av boken eller inget alls eftersom alla tror att nån annan köpt den, och när det gäller gitarrstället är det väl en tredjedels chans att jag inte får nåt alls och får gå och köpa ett i mellandagarna, en tredjedels chans att nån kommer på att det är himla smidigt med ett man hänger på väggen och ger mej ett sånt och en tredjedels chans att jag faktiskt får det jag vill ha - ett golvstående ställ för akustisk gitarr. Svart ska det vara. 

Så varför önskar jag mej inte en dammsugare eller ett par byxor om jag nu varit så nära att köpa båda dessa idag? Förutom att jag inte vill transportera en dammsugare 25 mil finns det ju alltid en risk att man får en som är vit, en med sladd eller en som behöver dammsugarpåsar bara för att den råkade ha bra prestanda eller bra pris eller nånting annat som jag tycker är oväsentligt. Byxorna behöver vi knappt gå in på, jag är så kräsen att jag knappt låter mej själv köpa byxor till mej, så att jag skulle lita på nån annan är helt uteslutet.     

Jag kommer att få fortsätta leta julklappar hela veckan, trängas bland alla andra som är ute i sista minuten, och jag kommer att hitta saker som nån kommer att se glad ut över, men jag är inte alls övertygad om att jag kommer hitta en enda julklapp som ger den där riktiga glädjen som gör att man på en sekund glömmer bort hur svår och tidskrävande vägen dit har varit.  

– United borde ha promenerat igenom den här gruppen, men de fick vad de förtjänade.

Det nyutbyggda Ullevi i Göteborg är fyllt av rekordpubliken 75 000 personer. Spända, förväntansfulla och lite otåliga står de där och väntar. Väntar på att Bruce Springsteen och hans E-Street Band ska äntra scenen. Och plötsligt kliver Bossen upp där i sitt grånande hår och svarta kläder och förväntningarna byts mot eufori. 

Och mitt där i står jag precis som på Stadion 2009 tillsammans med Johan. Pappa och Annica har flyttat ner från läktaren och ut till oss på planen sen senast och den här gången är mina småsystrar Sofie och Isabelle med också. Livet känns ganska bra.

Men jag fick kämpa för att komma dit. Två timmar av tappert klickande och väntande på Ticnet. Hopp och förtvivlan i en salig blandning när man gång på gång blev utkastad ur den kö man stått i en halvtimme och fick börja om. Men oj vilken belöning!

Hemma igen efter några dagar i Europas huvudstad. Ja, jag vill nog kalla den det trots att den officiellt inte är huvudstad någonstans utanför Katalonien. Ungefär som New York är världens huvudstad.