När vi stod i kön kom årets värsta skyfall över Göteborg. På ett par minuter hade hela Nordsjön kommit in i stan och vi började bli oroliga för att bli påkörda av ett lastfartyg som kört fel. Jeansen vägde mer än vi själva gjorde och ur strumporna kunde jag vrida ur ett par liter vatten. Men när vi kom in och fått de gröna armbanden som säkrade en plats i främre inhängnaden var allt det glömt.
Det var andra kvällen, det var Sverige, det var Ullevi, det var publikrekord. Dessutom hade ju Bruce lovat mig en bra spelning redan när vi möttes för ett par veckor sen på en gata i Prag. Det var upplagt för en kväll utöver det vanliga helt enkelt.
Och han startade starkt. Radade upp Out in the street, Downbound train och I'm goin' down. Det hann gå sju låtar innan han ens kom fram till We take care of our own, som varit öppningslåt under större delen av turnén. Det kanske slutade regna vatten, men hitsen fortsatte att hagla hela kvällen. Because the night, Hungry heart, Waitin' on a sunny day, Backstreets, Badlands. Det fullkomligt öste ner fantastiska verk från scenen. Det var en sån där kväll när de mer oväntade numren hette Lost in the flood och Where the bands are och skulle kunna utgöra kärnan i vilken rockkonsert som helst. Och halvvägs in i det ordinarie setet kom kvällens musikaliska höjdpunkt. Scenen släcktes ner, Bruce tog fram munspelet, Steve hängde på sig gitarren och tillsammans började de spela en av de finaste versioner jag hört av en av de finaste låtar som skrivits.
Med ett så starkt förstaset går det egentligen att skicka hem publiken ganska nöjd utan extranummer. Men det här var ingen kväll för en ganska nöjd publik. En trippel med en löjligt bra Thunder Road, min barndomsfavorit Born in the USA (där Mighty Max drog till med tidernas trumsolo) och signaturmelodin Born to run följde och när allsångsklassikern Dancing in the dark var slut var till och med Bruce slut. Publiken gick igång totalt på den lilla teater Bruce och Steve spelade upp där Steve i sin bästa Silvio Dante-pose dränkte Bruce i vatten från en tvättsvamp och fick upp honom på benen igen. Han körde på och först när 12-minutersversionen av Twist and Shout var slut en dryg halvtimme senare var det slut på riktigt.
Den här kvällen hade varit något att minnas länge bara av det jag berättat hittills, men som brukligt har jag sparat det bästa till sist.
Redan från start hade publiken gett lite extra stöd åt ynglingen (nåja, han är ändå 36) Jake Clemons, Clarence brorson som fått ta över som saxofonspelare sedan det tragiska dödsfallet förra året, och hyllningarna till den avlidne Big Man under konserten var varma, långa och värdiga. Hans plats på scenen lystes upp under My city of ruins och i det vanliga finalnumret Tenth avenue freeze out frös musiken under ett par minuter och på bildskärmarna visades bilder från Clarence Clemons tid i E street Band. Det var vackert, det var rörande och det var... bara början.
Efter Tenth avenue gick Bruce sammanbitet fram till mikrofonen och sa några meningar om Big Man samtidigt som en saxofon ställdes fram i ljuset längst fram på scenen, bara några meter ifrån där vi stod. Han berättade hur Sverige var speciellt för Clarence, som har en son tillsammans med en svensk kvinna, och att de inte hade övat på låten som skulle komma nu. Sen hördes de första tonerna från Jungleland. Jag skrev tidigare att The River var kvällens musikaliska höjdpunkt, men det var bara för att ord som "höjdpunkt" inte räcker till för att beskriva det som hände här. Både band och publik hade tårfyllda ögon, Jake satte solot och superlativerna flög upp till himlen så snabbt att jag inte hann fånga ett enda att sätta in här.
Det var andra kvällen, det var Sverige, det var Ullevi, det var publikrekord. Dessutom hade ju Bruce lovat mig en bra spelning redan när vi möttes för ett par veckor sen på en gata i Prag. Det var upplagt för en kväll utöver det vanliga helt enkelt.
Och han startade starkt. Radade upp Out in the street, Downbound train och I'm goin' down. Det hann gå sju låtar innan han ens kom fram till We take care of our own, som varit öppningslåt under större delen av turnén. Det kanske slutade regna vatten, men hitsen fortsatte att hagla hela kvällen. Because the night, Hungry heart, Waitin' on a sunny day, Backstreets, Badlands. Det fullkomligt öste ner fantastiska verk från scenen. Det var en sån där kväll när de mer oväntade numren hette Lost in the flood och Where the bands are och skulle kunna utgöra kärnan i vilken rockkonsert som helst. Och halvvägs in i det ordinarie setet kom kvällens musikaliska höjdpunkt. Scenen släcktes ner, Bruce tog fram munspelet, Steve hängde på sig gitarren och tillsammans började de spela en av de finaste versioner jag hört av en av de finaste låtar som skrivits.
Med ett så starkt förstaset går det egentligen att skicka hem publiken ganska nöjd utan extranummer. Men det här var ingen kväll för en ganska nöjd publik. En trippel med en löjligt bra Thunder Road, min barndomsfavorit Born in the USA (där Mighty Max drog till med tidernas trumsolo) och signaturmelodin Born to run följde och när allsångsklassikern Dancing in the dark var slut var till och med Bruce slut. Publiken gick igång totalt på den lilla teater Bruce och Steve spelade upp där Steve i sin bästa Silvio Dante-pose dränkte Bruce i vatten från en tvättsvamp och fick upp honom på benen igen. Han körde på och först när 12-minutersversionen av Twist and Shout var slut en dryg halvtimme senare var det slut på riktigt.
Den här kvällen hade varit något att minnas länge bara av det jag berättat hittills, men som brukligt har jag sparat det bästa till sist.
Redan från start hade publiken gett lite extra stöd åt ynglingen (nåja, han är ändå 36) Jake Clemons, Clarence brorson som fått ta över som saxofonspelare sedan det tragiska dödsfallet förra året, och hyllningarna till den avlidne Big Man under konserten var varma, långa och värdiga. Hans plats på scenen lystes upp under My city of ruins och i det vanliga finalnumret Tenth avenue freeze out frös musiken under ett par minuter och på bildskärmarna visades bilder från Clarence Clemons tid i E street Band. Det var vackert, det var rörande och det var... bara början.
Efter Tenth avenue gick Bruce sammanbitet fram till mikrofonen och sa några meningar om Big Man samtidigt som en saxofon ställdes fram i ljuset längst fram på scenen, bara några meter ifrån där vi stod. Han berättade hur Sverige var speciellt för Clarence, som har en son tillsammans med en svensk kvinna, och att de inte hade övat på låten som skulle komma nu. Sen hördes de första tonerna från Jungleland. Jag skrev tidigare att The River var kvällens musikaliska höjdpunkt, men det var bara för att ord som "höjdpunkt" inte räcker till för att beskriva det som hände här. Både band och publik hade tårfyllda ögon, Jake satte solot och superlativerna flög upp till himlen så snabbt att jag inte hann fånga ett enda att sätta in här.
