Jaha, då var fotbolls-VM slut för den här gången och världen börjar så smått falla in i någon sorts normaltillstånd igen, även fast normal får tas med en nypa salt för mig personligen, semestern började trots allt ganska precis samtidigt som den 64:e matchen blåstes av.

I juni 2012 läste jag Aftonbladets EM-bibel och det var en sak som slog mig med full kraft. Tyskland kommer att vinna VM 2014. Det var uppenbart att de redan hade ett lag fyllt av stjärnor, men det jag insåg då var att halva laget inte tagit sig igenom målbrottet än och att två år till var precis vad som skulle behövas för att göra dem till en oövervinnerlig maskin.

Nu har de där två åren gått, jag har stått fast vid min övertygelse hela tiden, sett en turnering som satte målrekord i gruppspelet och tråkighetsrekord i slutspelet och efter en final där två lag sparkade på en boll i 120 minuter står Tyskland där som weltmeisters, helt enligt fotbollens manus.

Annars följdes kanske inte manuset perfekt. Regerande mästarna var utslagna efter två matcher och hemmanationen åkte på en historisk utskåpning. Det minst otippade var väl då att det var just Tyskland som stod på den vinnande sidan i den där utskåpningen. Trots Spaniens storförlust i premiären är det semifinalen som kommer finnas kvar i allas minnen från det här mästerskapet. 7-1 mot Brasilien, i Brasilien, är så sinnessjukt att jag som neutral inte hunnit återhämta mig trots att det gått en vecka. Finalen är alltid finalen, men ska det dröja mer än 110 minuter innan man får se ett mål är det trots allt roligare att vara på Plaza Espanya med 50000 spanjorer och Spanien gör det där målet än att sitta i ett vardagsrum i Stockholm.

Tre veckors semester nu. Det kommer behövas för att vila upp sig innan Premier League-säsongen drar igång.