Bandy är en sport som alltid legat mig varmt om hjärtat. Att spela rankar jag den nästan högre än fotboll. Hela 90-talet var vintrarna vigda åt kalla fötter i skridskor och en boll som ingen kan se och jag har stått precis bredvid isen på både vm-final och sm-final.
Sen har livet tagit många svängar fram tills ikväll, när jag för första gången sen något annandagsderby på Grängesvallen för en himla massa år sen åter stod på en bandyläktare.
Hammarby-Edsbyn, semifinal, hemmaseger. Det blev 4-2 men 6-0 hade speglat matchen bättre, Hammarby var faktiskt helt överlägsna.
Väldigt härlig tillställning, som jag redan längtar till att göra om, trots att jag fortfarande är genomfrusen en timme senare med en tekopp i handen hemma i soffan. Allra bäst var förstås Bajens fans, 5300 på läktaren lät tio gånger mer än vad 50000 fotbollsbesökare på Friends arena brukar göra. Att det både dricks burköl och glögg på läktaren gör den klassiska bandykänslan än mer påtaglig.
17 mars spelas finalen, på just Friends. Jag kommer vara grönklädd i Dublin den dagen, men för bandyns och svensk supporterkulturs skull hoppas jag att det är grönt som får dominera i Solna då också.
Kommentera