Nu har jag varit på svensk mark i nästan två dygn, hunnit med två arbetsdagar, ett tennispass och blivit en människa igen. Tre dagar på Sicilien var precis på gränsen till vad min kropp klarar av, jag är inte säker på att jag hade kommit levande hem om vistelsen varit en dag längre.
Nej, inte på grund av Cosa Nostra, Maffian.
På grund av tempot, intensiteten, värmen, vinet och den obefintliga sömnen.
I fredags kväll kom vi fram sent och trots att vi skulle upp klockan 07 dagen efter gick vi ut och gjorde Trapani. Rom och cola nästan utan cola och hemgång vid 02. Hela helgen var en tävling och då ska man alltid gå ut hårt för att skrämma motståndarna lite.
Sen fortsatte vi i samma tempo. Det var mat, dryck och tävlingar från gryning till...ja, nästa gryning.
På lördagen tog vi en båt ut till den mindre ön Favignana där vi cyklade runt i timmar på dåliga vägar och ibland där det inte fanns några vägar alls. Utan hjälm Sicilian style. Lite farligt kan tyckas, men vi överlevde. Det blev även ett snabbt dopp och såklart en rejäl lunch. Fyrarätters!
Tillbaks på Sicilien var det dags att åka buss till det lilla stället där vi skulle tillbringa de resterande två nätterna. En liten by med max ett par hundra invånare men med ett gäng hotell och restauranger. En lång middag var vad kvällen bjöd på och istället för den välbehövliga sömnen fortsatte vi roligheterna med öl på baren bredvid och vi som var sist i säng höll igång till klockan hade passerat 03.
Den natten fick vi åtminstone gott om sömn, nästan fem timmar innan det var samling för frukost. Vi trodde det skulle bli bad när vi blev tagna till en strand, men oj så fel vi hade. Maneter gjorde det omöjligt att vara i vattnet och det blev fullt fokus på fysiska tävlingar i den 35-gradiga solen. Vi byggde stentorn på stranden och framförallt hade vi resans största fysiska utmaning. En stafett. Löpning, krypning och ålning på mjukt och stenigt underlag. Av oss 12 som tävlade skrapade 12 upp knäna och 5 spydde strax efter målgång. Ska man tävla ska man göra det ordentligt. Mitt lag tog en viktig seger och känslan när jag tog sista armtaget där på slutsträckan var en av resans personliga höjdpunkter.
Sen fick vi åtminstone några lugna timmar då vi kunde passa på att njuta av utsikten från hotellrummet istället.
Söndag eftermiddag, alla började bli möra men vi hade mycket av det roligaste kvar. På eftermiddagen satt vi på ett av rummens uteterass och solade, en av mina kollegor spelade synth och vi andra sjöng. Vi njöt av livet med andra ord. Efter det fick vi laga mat, ja, laga maten själva alltså. Ett lag gjorde förrätt, ett huvudrätt och ett efterrätt. Tillsammans med varsin kock. Och efter maten var vi fortfarande långt ifrån klara med kvällen. Vi hade abonnerat en bar där vi först hade ett quiz och sedan satt i den varma natten och på nytt tog upp spelandet och sjungandet. Några sjunger gärna och några andra sjunger bra. Själv hör jag till den första kategorin och till mitt paradnummer The River hade jag i år fått kvinnlig hjälp vilket gav den ytterligare en dimension. Det är väl ingen högoddsare att vi kommer köra den igen. Vi förlängde kvällen med ännu en timme och somnade någon gång efter 04.
Sen var det måndag. Hemfärdsdag. Men först skulle det seglas. Två 40-fotsbåtar och 6 timmar på vattnet. Jag har aldrig riktigt seglat förut. Jag var på en segelbåt ett par dagar i Whitsundays men där körde vi runt med motor bland öarna så det räknas inte. Nu blev det däremot segling på riktigt och på hemvägen när de flesta sov fick jag stå för mig själv bakom ratten och njuta av tystnaden när jag navigerade oss fram genom vindarna över Medelhavet.
Kommentera