Vi invigde Zlatan Arena igår. Sveriges nya nationalarena som fortfarande har all sin historia framför sig. Ska man sammanfatta intrycken av själva arenan känns den mer som en hypermodern och gigantisk hockeyarena än en plats att lira fotboll på. Ett amerikaniserat nöjesfält där reklam, konsumtion och gigantiska högtalare är i fokus. Som Madison Square Garden på steroider. Och med nylagt gräs då.
Vissa känner den bättre som Friends Arena, men igår förstod vi att det namnet bara syftar på att det här är platsen dit Zlatan bjuder hem sina vänner. I Sverige har han varit kung, statsminister och Gud samlade i en och samma person i snart ett decennium och i många stora fotbollsländer har han åtminstone ett av de epiteten sen länge.
Det är egentligen bara på en liten ögrupp i Nordsjön han aldrig riktigt blivit erkänd fullt ut. Att han avgjort El Clasico, Milanoderbyn, vunnit ligan i alla klubbar han spelat för och är den enda spelare som gjort Champions Leagumål för sex olika klubbar har inte varit tillräckligt. Inte heller att han gjort några av hela EM-historiens vackraste mål. Han har ju misslyckats några gånger mot engelska lag, och då kan man inte vara mer än en medelmåtta. Nåt enstaka mål här och där mot engelsmän har inte varit nog för att övertyga dem.
Men så kom vi fram till igår. England ställde upp med ett B-lag i den första inomhulandskampen på svensk mark. De släppte in fyra mål och de alltid lika hårda och kräsna engelska journalisterna som aldrig drar sig för att såga sina landsmän vid vare sig fotknölar eller knäskålar har knappt skrivit ett negativt ord om det egna lagets insats. Istället har de tävlat i att ösa superlativer över 2000-talets svenska nationalhjälte efter att han fyra gånger överlistat Joe Hart.
Det var ju inte bara att han blev den första spelaren någonsin att göra fyra mål i en landskamp mot världens äldsta landslag, det var ju även sättet han gjorde det på. Det första målet var snyggt. Det andra var snyggare. Det tredje var minst lika snyggt. Det fjärde fick oss att förstå symboliken i att Zlatan Arena ser ut lite som ett rymdskepp.
Jag har vältrat mig i engelsk press idag och njutit av vartenda ord jag läst. De gör reportage om hur målet gick till, de rankar hans snyggaste mål i karriären och de ber om ursäkt för att de inte förstått hans genialitet tidigare. De gör en pudel som man säger på politikersvenska. I tio år har han misslyckats med att erövra den sista lilla plätten på kartan, sen behövdes bara 90 minuter för att bli älskad.
Kommentera