Under en livstid upplever man några få dagar som för all framtid kommer definiera vem man är, som i grunden förändrar sättet både man själv och andra ser på en. För fem år sedan just idag upplevde jag en sån dag. Det var dagen då jag tog mitt resande från turistnivå till att för första gången flytta från Sverige under en längre period.
Riktigt hur viktig den dagen var för mig i ett större perspektiv kanske jag inte fattade då, men jag var ganska med på att det inte var en dag som alla andra redan innan jag blev strandad på Arlanda i 15 timmar.
20 november 2007
05:30, väckarklockan ringer. Reskläderna ligger prydligt ihopvikta på golvet bredvid sängen, väskan står färdigpackad. Pass, flygbiljett, badshorts, mobilladdare, plattång, nagelsax, massor av t-shirts. Dubbelkollat, trippelkollat. Allt är med, inklusive min oro att jag ska ha glömt något. När jag går ut i köket för att äta frukost känner jag en upprymdhet och spänning inför allt jag har framför mig blandat med ångest över att jag fortfarande har två jobbiga avsked kvar. En märklig känsla.
Jag har varit uppbokad nästan dygnet runt de sista dagarna för att hinna säga hejdå till alla jag bryr mig om och jag har aldrig fått så många kramar från så många människor på så kort tid som de sista två dagarna. Jag har redan sagt hejdå till alla mina systrar, att krama dem och veta att det är sista gången jag ser dem på över ett halvår är bland det jobbigaste jag gjort. Det tog närmare en halvtimme innan jag kunde gå ifrån Jonna när jag läst klart godnattsagan för henne kvällen före. Allra starkast är dock minnet av pappas tårglansiga ögon när han släppte av mig med bilen hos Johan. Det är svårt att känna sig mer älskad än när man ser sin egen pappa - världens starkaste och hårdaste - med tårar i ögonen för ens egen skull.
Jag och mamma sitter tillsammans i köket, men jag är inte särskilt sugen på att prata. Trots att jag vet mycket väl att jag inte har glömt nånting kan jag inte låta bli att tänka igenom min packning för hundrade gången. Minuterna går och när det bara är några minuter kvar tills jag måste åka tar jag ett djupt andetag och går in till brorsan. Utan att se nånting går jag genom det kolsvarta rummet, sätter mig på hans sängkant och kramar honom så hårt jag bara kan. Nånstans i mina försök att hålla gråten tillbaka lyckas jag få fram ett par ord så att han får veta det han redan vet, att jag kommer att sakna honom mer än jag kan förklara. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag går ut i hallen igen och jag kan inte ens titta mamma i ögonen när jag tar på mej jacka och skor för att bege mig ut i den kyliga novembermorgonen.
Det är många som väntar på Borlängebussen den här morgonen så när bussen kommer får jag lite bråttom att gå på så att både jag och mina väskor ska få plats. Jag känner mig ganska nöjd med att behöva rusa iväg för det gör det lite mer smärtfritt att klara av mitt sista hejdå, till mamma.
05:30, väckarklockan ringer. Reskläderna ligger prydligt ihopvikta på golvet bredvid sängen, väskan står färdigpackad. Pass, flygbiljett, badshorts, mobilladdare, plattång, nagelsax, massor av t-shirts. Dubbelkollat, trippelkollat. Allt är med, inklusive min oro att jag ska ha glömt något. När jag går ut i köket för att äta frukost känner jag en upprymdhet och spänning inför allt jag har framför mig blandat med ångest över att jag fortfarande har två jobbiga avsked kvar. En märklig känsla.
Jag har varit uppbokad nästan dygnet runt de sista dagarna för att hinna säga hejdå till alla jag bryr mig om och jag har aldrig fått så många kramar från så många människor på så kort tid som de sista två dagarna. Jag har redan sagt hejdå till alla mina systrar, att krama dem och veta att det är sista gången jag ser dem på över ett halvår är bland det jobbigaste jag gjort. Det tog närmare en halvtimme innan jag kunde gå ifrån Jonna när jag läst klart godnattsagan för henne kvällen före. Allra starkast är dock minnet av pappas tårglansiga ögon när han släppte av mig med bilen hos Johan. Det är svårt att känna sig mer älskad än när man ser sin egen pappa - världens starkaste och hårdaste - med tårar i ögonen för ens egen skull.
Jag och mamma sitter tillsammans i köket, men jag är inte särskilt sugen på att prata. Trots att jag vet mycket väl att jag inte har glömt nånting kan jag inte låta bli att tänka igenom min packning för hundrade gången. Minuterna går och när det bara är några minuter kvar tills jag måste åka tar jag ett djupt andetag och går in till brorsan. Utan att se nånting går jag genom det kolsvarta rummet, sätter mig på hans sängkant och kramar honom så hårt jag bara kan. Nånstans i mina försök att hålla gråten tillbaka lyckas jag få fram ett par ord så att han får veta det han redan vet, att jag kommer att sakna honom mer än jag kan förklara. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag går ut i hallen igen och jag kan inte ens titta mamma i ögonen när jag tar på mej jacka och skor för att bege mig ut i den kyliga novembermorgonen.
Det är många som väntar på Borlängebussen den här morgonen så när bussen kommer får jag lite bråttom att gå på så att både jag och mina väskor ska få plats. Jag känner mig ganska nöjd med att behöva rusa iväg för det gör det lite mer smärtfritt att klara av mitt sista hejdå, till mamma.
Kommentera