Det var derby på Råsunda igår. AIK - Djurgården. Även fast Allsvenskan aldrig har varit en särskilt bra liga är det något särskilt med Stockholmsderbyna. En näst intill fullsatt stadion där bortafansen har en hel kortsida för sig själva och alltså möjliggör ett härligt samspel mellan hejaklackarna och två ordentliga konkurrerande tifon ger en nästan världsunik cupfinalskänsla i en vanlig ligaomgång.
Matchen igår var dessutom lite mer än ett vanligt derby, det var det sista på Råsunda, som 75 år gammal ska rivas efter den här säsongen, och det är mycket möjligt att det var mit sista besök där alltså.
Som svensk och fotbollsintresserad är det svårt att inte ha en relation till vår nationalarena. Jag har själv upplevt både landskamper och Stockholmsderbyn flera gånger, igår stod jag med Fredrik mitt i Djurgårdsklacken och hur konstigt det än kan verka eftersom jag inte har några känslor för klubben varken för eller emot var det inte ens första gången. Jag stod i deras klack på samma arena redan för snart åtta år sedan och såg Juventus kvala sig till Champions League med målskyttar som Trezeguet och Del Piero.
Alla som är det minsta fotbollsintresserade vet förstås om att Råsundas slut är en stor sak i AIK-kretsar, men jag tror inte att de flesta riktigt tänker på hur mycket större än så det är att en sliten gammal arena ska rivas. För hela Sverige. Ja för hela fotbollsvärlden.
Det är som sagt vår nationalarena och därför rätt naturligt att en hel del landslagshistoria skapats där, men även internationellt finns det få arenor med så mycket historia. Det har bara spelats 25 VM-finaler i fotboll. 19 för herrar och 6 för damer. Bara 22 arenor har stått värd för en VM-final oavsett kön. Azteka-stadion i Mexico har huserat två finaler för herrar och två arenor har varit spelplats för finaler i både herr- och dam-VM. Rose Bowl i Pasadena (USA) och Råsunda i Solna. Vi snackar alltså om en av endast tre arenor i världen där två VM-finaler spelats. Klart det är ganska mycket fotbollshistoria som rivs.
Och den där herrfinalen var inte vilken som helst heller. En 17-årig supertalang gjorde två av målen och fick sitt stora genombrott. Vi känner bäst igen honom genom smeknamnet Pelé.
Kommentera