På de fyra år som gått sedan senast har Göteborgs alldeles egna Håkan raderat publikrekordet både en, två och tre gånger och i vissa kretsar hävdas det att han redan tagit över Ullevis tron. I min bok får dock kronprinsen vänta ett tag till innan det är hans tur, Ullevi har sedan länge sin kung och 66 år ung har han inga planer på att abdikera.
Sommarvädret var som vanligt väldigt Göteborgskt (jag börjar förstå varför folk från västkusten gärna kallar staden för "Lilla London"), men några regnstänk har aldrig gjort en E Street Band-konsert sämre. Kanske snarare tvärtom. Efter den rekorlånga spelningen i lördags hade jag lite förhoppningar om att regnet skulle få dem att spräcka fyratimmarsvallen, men min rygg och mina ben var ganska nöjda med de tre och en halv timme det stannade på i slutändan.
Där jag hade förväntat mig Badlands som öppningslåt fick vi istället Mary's Place och inte mig emot. Där sattes standarden för åtminstone första halvan av konserten, delvis för hela kvällen (en kväll där de hoppade över självklarheter som Waiting on a Sunny Day och, för första gången på turnéns över 50 spelningar, Thunder Road). Han blandade om i spellistan, spelade ovanligt många låtar från The River (som ju faktiskt namngivit turnén, på lite oklara grunder sedan de kom till Europa) och bjöd på kilovis av örongodis för sina die hards. Av de 34 låtar som spelades under kvällen var 15 (!) helt nya liveupplevelser för min egen del, trots fyra tidigare konserter. Däribland Sherry Darling, Two Hearts, Independence Day, Lucky Town och Tougher Than The Rest. Och så Racing In The Street, som smäller alldeles för högt för att behöva dela mening med de andra.
Roys piano-outro var helt överjordiskt bra, jag tror aldrig jag sett någon bemästra ett instrument så bra som han gjorde under de fem minuterna. Känslomässigt kan dock Jungleland fortfarande mäta sig med Racing. Det är inte tårar i ögonen som 2012, men Jake klarar numera saxonfon-solot på ett sätt som skulle göra hans farbror otroligt stolt.
Sista timmen är egentligen varken mer eller mindre än en greatest hits-skiva med världens bästa liveband. Hitsen ställer upp sig på en lång och prydlig rad och sen kör Bruce, bandet (som var komplett med Patti för ovanlighetens skull!) och publiken järnet in i mål. Första halvan var precis den upplevelse jag önskade mig femte gången jag såg dem, och andra halvan blev exakt den show jag hade önskat som avslutning ifall det var första gången.
Kommentera