Howard Webb, domaren som dömde den senaste VM-finalen, har blåst frispark till Sverige knappt en meter utanför straffområdet. Portugiserna, med Cristiano Ronaldo i spetsen, har ställt upp sig i en mur för att täcka skottet som Zlatan Ibrahimovic precis avlossat hårt och lågt med sin högerfot.
Den 1-0 ledning Ronaldo gett Portugal har redan jämnats ut helt rättvist genom en Zlatan-nick och den redan imponerande högljudda hemmapubliken har ökat trycket ytterligare några snäpp. Snett bakom målet, på den allra nedersta raden och längst till höger i bilden nedan står jag, Hagge och Niklas (som hamnade precis utanför bilden för att Nani skulle få plats) och stirrar förväntansfullt på bollen.Om ungefär en sekund kommer den totala euforin att bryta ut, när bollen borrar sig in i hörnet bakom Rui Patricio, och under den kommande femminutersperioden kommer Sverige att skruva upp ett tempo byggt att sånt självförtroende att vi var nära att boka flygbiljetter till Rio, trots att vi fortfarande behövde göra ytterligare ett mål.
De där minuterna kändes det som om vad som helst var möjligt, en VM-sommar i Brasilien hägrade trots att vi haft maximalt oflyt med lottningen då vi först hamnat i samma kvalgrupp som Tyskland och sen fått Portugal som playoff-motståndare.
Men sen slog han till två gånger på lika många minuter. Att Sverige har en lagkapten som allmänt anses vara topp tre i världen den här hösten bland hela den internationella expertisen - t.o.m. på de brittiska öarna där han alltid varit ifrågasatt - och att han med råge gjort det som kan förväntas av en spelare av den kalibern med sina två mål spelade inte längre någon roll. Cristiano Ronaldo är bäst av dem alla, och med hjälp av sin sanslösa snabbhet gjorde han ett hattrick i en helt avgörande match för att ta sig till VM.
Jag har läst artiklar och kommentarer från varenda tidning jag hittat och alla öser superlativer över honom, Goal.com gav honom ett sällsynt maxbetyg, hela världen är fascinerad över detta fenomen, men det finns en sak som ingen är.
Ingen är förvånad.
Jag tycker att det är fruktansvärt bittert att behöva stå utanför ytterligare ett VM. Förra gången klarade jag mig med nån sorts konstgjord andning genom att bo i Spanien, den här gången har jag inte ens ett surrogatland att ta till. Men jag är samtidigt oerhört tacksam över att ha fått privilegiet att bevittna den här föreställningen på så nära håll, fått se de allra bästa spelarna i världen just nu leverera på sin allra högsta nivå i en match av den här digniteten. Man får inte många såna chanser.
Kommentera