Det är lördag eftermiddag, jag sitter på en småtrendig men samtidigt ganska anspråkslös bar i Williamsburg, har en nyöppnad Brooklyn Lager i handen och kan följa den stilla förortslunken genom det stora fönstret. Jag har precis haft några väldigt intressanta och givande diskussioner med ett par goda vänner/kollegor och det finns ingenstans jag behöver vara på flera timmar. Jag sitter helt själv och bara njuter av hur bra jag har det. Precis då hör jag Louis Armstrong raspiga stämma fylla rummet; "and I think to myself, what a wonderful world".
Mitt tredje besök i världens huvudstad innehöll hotellutsikt över hela Manhattan, middagar på några av de bästa restaurangerna jag nånsin ätit på, solig promenad genom Times Square och Central Park och till och med en limousinfärd hem från en nattklubb där vi haft drinkbord, men mitt starkaste minne är ändå de där få minuterna på ett rätt alldagligt ställe ute i Brooklyn, när livet i det närmsta var perfekt och jag dessutom hade tid attt reflektera över det innan ögonblicket försvann. Det är de små sakerna som gör det.
