Så var 18 dagars julledighet slut. Imorgon är det dags att återgå till den så kallade verkligheten. Jag erkänner, jag tycker väldigt mycket om att vara ledig, och ju längre jag varit ledig desto mer tycker jag om att bara vara... ledig. Den första veckan när jag flängde runt i Dalarna fanns jobbtankarna hela tiden nära, nästan så att jag hade kunnat kolla jobbmailen under Kalle Anka på julafton. Sen blev ledigheten mer och mer självklar.
Nyår firades i Berlin. Efter en del stress, en del trängsel, en hel del tur och möjligen en olaglig väg genom en avstängd park firades tolvslaget på första parkett vid Brandenburger Tor med självaste David Hasselhoff på scen. Komplett med blinkande jacka under Looking for Freedom.
Efter den utflykten har jag haft en av de lataste veckorna i mitt liv. Jag tror på riktigt att timmarna jag varit utanför min lägenhet sen jag kom tillbaka till Stockholm för fem dagar sedan kan räknas på mina fingrar. Och det betyder inte på något sätt att jag varit aktiv eller produktiv över huvudtaget inne i lägenheten. Jag har bara varit mer ledig än jag kan komma ihåg att jag någonsin tidigare varit. Och jag har älskat det.
Så nånstans är det väl tur att jag imorgon tvingas in i en lite mer hektisk och händelserik vardag igen. Och även fast det inte känns så just nu så vet jag ju innerst inne att jag tycker ganska mycket om den verkligheten också.
