Across The Universe

1999 vann Manchester United Champions League efter en dramatisk finalvinst mot Bayern München där de vände ett tidigt 0-1 -underläge till 2-1 -seger på tilläggstid. Matchen räknas som en av de mest spektakulära nånsin tack vare den vändningen och sekunderna efter att Ole Gunnar Solskjaer gjort det avgörande målet är några av de lycligaste i mitt liv. 11 år senare lottas lagen mot varandra i kvartfinalen i samma turnering och historierna om den där galna vändningen på Camp Nou för mer än ett decennium sedan letar sej fram igen.

United tar ledningen nästan omedelbart, men Bayern kommer igen. Kvitterar och i matchens allra sista sekund gör de 2-1 inför sin hemmapublik. Det finns inte direkt nån anledning att läsa tidningarnas sportsidor imorrn, jag kan berätta redan nu att varenda rubrik kommer att innehålla ordet Revansch.

Det kändes ju så bra. Ett perfekt utgångsläge inför returen på Old Trafford och så tillåts de j*vla tyskarna att vända. Inte nog med att de vänder förresten, deras första mål (på frispark efter en idiot-hands av Gary Neville) gjordes av Franck Ribery, min absoluta hatspelare här i världen sen Luke Chadwick aldrig fick det genombrott jag fruktade och sen Zinedine Zidane skallade sej ut från fotbollsplanen. Det känns så fruktansvärt j*vla bittert.

Som tur var ringde pappa när jag var på väg hem efter matchen så jag fick prata av mej lite, det var skönt och ganska nödvändigt för att jag skulle kunna må lite bättre igen. Det här var trots allt bara en kvartsfinal och kan såklart inte jämföras med att vända en final, för det räcker fortfarande att United vinner med 1-0 hemma för att ta sej vidare och med tanke på att de gjort minst tre mål i nio av sina elva senaste hemmamatcher ska det inte vara nån omöjlighet..

Men jag hatar tyskarna ändå.