Det här är ingen blogg som bryr sej särskilt mycket om en sport som spelas med klubba och puck på en sarginhägnad isplan, men det är en blogg som gärna gör undantag när det finns anledning. Och idag finns all anledning att skriva litegrann om ishockey.
Det första hockeyminne jag har är VM 1992. Sverige vann finalen mot Finland med 5-2 efter att bl.a. den finniga debutanten Peter Forsberg gjort mål köksvägen och Arto Blomsten spikat slutresultatet i öppen kasse (fråga mej inte varför jag minns just de två målen). Men min favoritspelare var stjärnskottet som avgjort VM året före och nu spelade i Quebec Nordiques i NHL, Mats Sundin. Han var en sån där spelare som man bara ville att det skulle gå bra för, som hade både den rätta talangen oc det rätta hjärtat.
Quebec hade snabbt blivit "mitt" lag i den nordamerikanska ligan och den stora anledningen var såklart den lovande målskytten med nummer 13 på ryggen mer än de snygga tröjorna. Nordiques var och förblir mitt enda favoritlag i NHL trots att de gick i graven för snart 15 år sedan nu. Jag fick t.o.m. en matchtröja i julklapp nån gång där under första halvan av 90-talet, en tröja jag bar på åtskilliga träningar i den betydligt roligare issporten bandy.
På mellanstadiet i mitten av 90-talet var hockeybilder min och alla andras stora passion, alla killar var övertygade om att sällsynta bilder och serier av bilder skulle bli värda en förmögenhet när spelarna gick i pension eller - ännu mer - dog. En bra investering för en 11-åring med andra ord. Man sorterade sina bilder efter lag, årtal eller egentligen vad som helst. Längst fram i min pärm satt alltid, och gör väl fortfarande nånstans i nån kartong, min stora samling Sudden-bilder från Quebec och från Toronto. Nåt annat alternativ fanns aldrig.
I slutet av 90-talet och ända in i början på 00-talet följde jag NHL via text-tv-uppdateringarna varje morgon. Jag brydde mej aldrig i vilka som vann eftersom jag inte hade något favoritlag längre, utan det första jag kollade var om Sundin gjort några poäng under nattens match. Med tanke på att han är den svensk som gjort både flest mål och flest assists i ligans histoia blev jag ganska ofta ganska nöjd med vad jag läste.
Jag led med Sveriges lagkapten och hans lag efter OS-fiaskot 2002 (Vitryssland, någon?) och blev överlycklig när han på pass från Foppa passade vidare till Lidas som stänkte in målet som gav revansch och OS-guld fyra år senare. Har idrottslig lycka någonsin beskrivits bättre än genom Suddens ögon när de tog det guldet?
Idag annonserade Mats Sundin att han lägger skridskorna, klubban och den visirlösa hjälmen på hyllan för gott och med det dör lite av det hockeyintresse jag haft kvar. Det finns många, som med goda argument, skulle argumentera att Forsberg, Lidström eller Salming är större, men för mej är det ingen tvekan om att Sundin är den störste svenske hockeyspelaren genom tiderna.
